Livet hemma i Sverige är inte desamma som det var innan jag åkte till Bali. Nu känns allt så grått och kallt och känslolöst. Jag tror jag aldrig känt så här inför mitt hem förut. Det är något som saknas, jag har insett att detta är inte livet jag vill leva och detta får mig inte lycklig.
Alla sa att det skulle gå över inom några veckor och jag bara kände så här för att jag precis hade kommit hem. Men nu har det snart gått en månad och det känns värre än någonsin. Mina tankar är så luddiga jag kan inte koncentrera mig på något.
Jag hör inte hemma här, min lycka finns på andra sidan jorden. Där solen skiner och man uppskattar allt det man har fastän det kanske inte är så mycket. Jag vill för alltid vara på det paradiset. Jag vill vakna upp varje dag på den platsen, och känna doften och värmen.
Det skulle göra mig lycklig, inga bekymmer allt är bara fridfullt. Varje gång jag bara tänker tillbaka så kommer tårarna igen. Ingen förstår hur det känns inom mig just nu.
Allt jag vill är att ta med mig det bra härifrån och bara åka. Men det kan jag inte, för det bra här hemma är dom människorna som är i mitt hjärta, och dom har sin plats här. Det kommer att sluta med att jag får lämna en stor del av mig här hemma. Men jag måste för mitt eget bästa.
September kommer vara den bästa månaden i mitt liv, då jag ska åka tillbaka igen och känna den underbaraste känslan i livet och dessutom ska jag åka med den bästaste människan i mitt liv, hon förgyller mina dagar här och hur underbart kommer det inte att bli att få dela lyckan med henne på den bästa platsen i mitt liv. Jag kan inte vänta. Dagarna räknas ner varje dag.
Puss o kram från en ensam och deppig tjej ;(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar